I en värld fylld av rörelse och förändring, krig och kaos är det lätt att förlora sig själv i de dagliga kraven och den ständiga strömmen av nyhetssändningar. Men mitt ibland allt detta kaos finns en kraftfull känsla som har förmågan att läka. Den som någonsin givit sig in i djungeln av självhjälpsböcker och kurser känner nog igen det här med att öva på att vara tacksam. Visst kan det låta "klyshigt" men sanningen är ju den att vi har det rätt bra i vår del av världen.
I lördags klev jag upp tidigt och jobbade bort det som låg på min "to-do-lista" för att få lite ledig tid i solljuset och så ljuvligt det var.
Här är det svårt att känna något annat än djup tacksamhet. Visst hade mitt skidspå yrt igen och någon värme fanns det inte i vinden men solen sken och snön gnistrade.
Här har jag åkt många mil genom åren, varje liten myrholme är bekant och i det finns det något betryggande.
Genom varje sväng i den här bäcken har jag tagit mig med kanot och på skidor på vintern, bara det liksom. Tänk att ha möjligheten att få ta en tur som den här när hest man vill.
Och varje vinter undrar jag om bävern ligger där inne i sin hydda och väntar på våren?
När jag gav mig av så ska jag erkänna att jag var en smula tyngd av insikten av att ett projekt som jag lagt väldigt mycket tid på under ett par månader faktiskt visat sig vara ett rejält "feltänk" och riktigt misslyckat. Men när jag på vägen hem kom till den här lilla backen så kändes det som ett futtigt problem och tanken att det var riktigt smått av mig att känna så kom över mig. Har man det så oförskämt fin så är det faktiskt inte hela världen om allt inte blir rätt på en gång. Ibland får man börja om och göra rätt och med tacksamhet som första tanke är det faktiskt med sol i sinnet som jag rensar filer i min dator, skapar en ny mapp och börjar om.
Tänk att den fåniga övningen: Vad är jag tacksam för idag? skulle visa sig mer effektiv än alla distanspass jag slitit längs de till synes ändlåsa myrarna här i vår del av världen.